libertarianism

Alexander Bard och Niklas Dougherty tävlar om vem som ska få starta ett nytt socialliberalt part kallat Liberaldomkratiska Partiet. Äkta liberaler röstar istället på Libarala partiet, som i detta val fick över 700 röster, riksdagen nästa alltså. Istället för att bråka om vem som ska styra över alla i det geografiska territoriet som kallas för Sverige borde vi införa panarkism och låta folk välja egna härskare, så att alla blir nöjda.

Skrivit om detta: gothbarbie

Idag eller imorgon blir det ett inlägg om ludditmyten, att teknologisk utveckling leder till arbetslöshet och misär.

Richard CB Johnson har skrivit en artikel (ursprungligen i tidningen "Nyliberalen"), som publicerats på mises.se, om panarkism. Den fungerar som en bra introduktion. Läs.

Rätten till utträde (ur staten), som är en del av panarkismen, skulle redan idag kunna implementeras i syfte att motverka maktmissbruk. Det är till och med så att rätten till utträde är absolut nödvändig för detta.

Att tillåta rätt till utträde på individnivå är egentligen det bästa och det enda som är moraliskt försvarbart, men vi lämnar det för tillfället. Vi ska istället undersöka rätten till utträde på en större nivå. Denna nivå skulle i USA kunna vara på en delstatlig sådan och i ett mindre land som Sverige på kommunal- eller landskapsnivå. Säg att det skrivs in i grundlagen att om 75% av en kommuns invånare i en folkomröstning röstar för utträde ur staten så måste staten erkänna denna kommun som en ny, suverän, stat. Detta system skulle vara superpt för att motverka statlig expansion och maktmissbruk, jag tror också att det är den enda sättet att göra detta. Det går att skriva hur fina konstitutioner som helst där makten är delad och befolkningen tilldelas en massa rättigheter men problemet kvarstår att det är staten själv som tolkar denna konstitution. Staten tolkar sina egna regler och det leder oundvikligen till att den expanderar och spårar ur, vilket vi har sett i USA de senaste 200 åren.

Det här är något jag ser många liberaler missa, med undantaget för Ludwig von Mises. Utträde är mycket viktigare än saker som maktdelning och en stark konstitution.

Ett klassiskt ekonomiskt scenario som liberalen Bastiat kom på, och som sedan även Henry Hazlitt använde i sin briljanta bok "Economics in One Lesson", är det om det krossade skyltfönstret. Enkelt förklarat:

En butik, vilken som helst, får sitt skyltfönster krossat. Resonemanget som förs kring detta är då att det ändå är bra eftersom detta faktiskt ger arbete till glasmästaren, han får ju möjlighet att skära till och installera ett nytt fönster och han måste dessutom köpa in det från en fabrik vilket ger arbete även för de som arbetar i den. Allt detta är sant, men inom nationalekonomi måste man lära sig se bortom den omedelbara effekten på en enskild grupp och även se den långsiktiga effekten på hela samhället.

Vad hade hänt om skyltfönstret inte blivit krossat? Butiksägaren hade då inte lagt ut dessa pengar på ett nytt fönster, glasmästaren och glastillverkaren hade då inte fått detta jobb. Men det slutar inte här. Pengarna hade då istället använts på två sätt: Sparande eller konsumtion. Sparas de så finns det mer pengar för banken att låna ut, vilket ger lägre ränta och fler investeringar i andra företag (eller i bolån och liknande vilket ger arbete till folk som bygger hur och så vidare). Köper han saker för dem sker samma sak som med glasmästaren, det ger försäljning i någon annan bransch och därmed mer arbete eller återinvesteringar och liknande. Skillnaden är att världen är ett skyltfönster fattigare. En nettoförlust.

Detta exempel kommer, enligt Hazlitt, tillbaka om och om igen i olika former och är grundläggande för att förstå hur en ekonomi fungerar. Nu känner också du till det.

Jag har röstat idag, på KLP (Klassiskt liberala partiet) i riksdagsvalet och på PP (Piratpartiet) i kommunal- och landstingsvalen. KLP är jag medlem i och det är en självklarhet för mig att rösta på dem, PP för att de är det mest IP-fientliga partiet. Inte för att jag förstår vad PP ska göra på kommun- och landstingsnivå men ändå.

Jag tror personligen inte att det demokratiska systemet går att förändra i en radikalt frihetlig riktning inifrån, det har utvecklats för långt åt fel håll och har blivit en arena där olika särintressen försöker sko sig på varandras bekostnad. Det bästa sättet är att försöka övertyga så många som möjligt om de frihetliga idéerna samt att försöka få till stånd att extraterritoriellt utträde tillåts, alltså att man får säga upp sitt medborgarskap rakt av samt att man då även får gå med i en annan "stat" som inte är bunden till ett geografiskt område. Panarkism är vår väg till frihet.

Som du tidigare läste är ett system där stater och lagar är kopplade till personer och inte till geografiska territorier ett fullkomligt överlägset och humant system i jämförelse med dagens. Det är ett system under vilket fler blir glada och nöjda och får leva som de vill, förutsatt att de inte instiftar lagar som tillåter mord och stöld givetvis.

Under detta system skulle det finnas stater som ligger på vad vi kan kalla för nattväktarstorlek, de sysslar alltså bara med polis, militär och rättsväsende. Hur dessa kommer fungera rent praktiskt är inte svårt att förstå. De anställer polis och militär och ser till att ha rättssalar eller åtminstone jurister överallt där dess medlemmar bor. Men stater som fungerar som vår gör idag då? De som även sysslar med socialbidrag, sjukvård, regional omfördelning, spritförsäljning och så vidare? Ja, om den staten är populär och stor är det inget som helst problem. Den kommer då vara närvarande överallt ändå och kan bygga sjukhus och systembolag lite överallt. Kanske tillåter den icke-medlemmar att mot betalning utnyttja dessa, kanske inte (mer troligt att den kommer tillåta det om utrymme finns). I områden där den statens närvaro är liten kommer den antagligen att utnyttja den service som tillhandahålls av privata företag (eller kanske andra stater) och då betala dessa företag med skattemedel som den samlar in från sina medlemmar. Jag har hitills inte stött på några problem som skulle kunna uppstå under detta system som inte varit tämligen lätt att lösa. Kom gärna med förslag på olika potentiella problem om du kommer på några.

Idag tänkte jag skriva om ett koncept som jag tror är den mest realistiska vägen mot frihet, extraterritoriellt utträde eller extraterritoriell lag. Det är ett system under vilket alla skulle kunna vara (någorlunda) nöjda och ett system som faktiskt har existerat under en mycket stor del av mänsklighetens historia.

Dagens stater fungerar som ett monopol över ett visst geografiskt territorium. De har i detta territorium monopol på våldsanvändande och beskattning, vilket gör att alla i detta territorium tvingas underkasta sig den rådande staten. Vad jag och många med mig istället förespråkar är en återgång till ett tidigare system, ett stystem där lagen i första hand följer personen och inte territoriet. Det har alltså samexisterat flera typer av lagar och stater i samma territorium och det skulle kunna göra det igen.

Det har fungerat såhär under till exempel medeltiden och under en stor del av antiken. Ett exempel är de folk som invaderade och tog över romarriket, där varje folk hade egna lagar som kunde samexistera. I de stora handelsstäderna runt medelhavet, som Venedig och Florens, existerade också ett liknande system. Jag nämner dessa exempel så att du som läsare ska förstå att det faktiskt har fungerat alldeles utmärkt och inte är det minsta orealistiskt.

I modern tid skulle det kunna fungera såhär: Istället för att vi väljer partier som ska styra över territoriet Svergie (där många blir totalt missnöjda med styret) så väljer vi vilken av de tillängliga "staterna" som vi vill tillhöra, sen gäller de lagar och regler som den staten har. Till exempel så kan vi som är liberaler välja en stat som bara sköter rättssystem och polis medan de som vill att staten ska sköta saker som välgörenhet och sjukvård väljer en sådan stat. Vissa stater kanske tillåter narkotikaanvändning (som t.ex. Portugal) medan andra, som idag, förbjuder det. Så länge varje individ har en rimlig möjlighet att när han eller hon vill byta stater så borde alla bli förhållandevis nöjda. Det skulle också leda till en viss konkurrens mellan rättssystem där de som är inneffektiva och förtryckande förlorar medlemmar snabbt.

När en individ under en viss stat begår ett brott mot en annan borde samma princip som fanns historiskt tillämpas, nämligen att det är den som blir anklagads rättssystem som används. Detta borde dock inte gälla vid vissa allvarliga brott, som mord och våldtäkt.

Här kommer ibland argument av typen: "Tänk om det finns en stat där det är okej att mörda och våldta då? Då skulle inte de erkänna att någon annan stat har gjort det olagligt." Risken för att vissa stater skulle tillåta mord eller stöld får dock anses vara obefintlig, då ingen civiliserad kultur någonsin tillåtit sådant beteende. Att en viss stat tillåter mord och andra grova brott skulle med största sannolikhet leda till konflikt. Denna konflikt finns redan idag, där polisen är i "krig" med organiserad brottslighet. Skillnaden skulle vara att denna konflikt istället per definition skulle vara militär och inte polisiär. En viss homogenitet skulle alltså med absolut största sannolikhet finnas, där ingen tillåter grova våldsbrott. Däremot skulle visst frivilligt våld antagligen tillåtas av vissa stater, till exempel kamsporten MMA eller rena dueller.

Då konflikter mellan individer under olika rättssystem uppkommer skulle vissa speciella jurister, precis som det fanns historiskt i t.ex. antiken ("xenodikai" i Grekland och "praetor peregrinus" i Rom), kallas in, som specialiserar sig på konflikter mellan rättssystem. Kanske skulle speciella medlingsdomstolar inrättas.

Som jag ser det finns det ingen ursäkt för någon att motsätta sig detta system. Vilken rätt har du att motsätta dig att jag vill leva fritt? Säger du att en viss grupp inte har rätt att leva under sina egna lagar säger du att du med våld har rätt att hindra dem från detta. Dagens nationella staters våldsamma och maktfullkomliga natur kommer fram när detta diskuteras. Vill jag och mina likasinnade leva under en nattväktarstat måste vi få det. Vi kan då inte utnyttja till exempel utbildnings- eller sjukvårdssystemet som den svenska staten erbjuder, men det är då VÅRT VAL. Den enda legitima anledningen att motsätta sig ett visst rättssystem är om detta rättssystem tillåter beteende som direkt skadar medlemmar av det egna, som våldtäkt, stöld och mord.

Jag tror att detta är det mest realistiska sättet att införa någon form av fritt sammhälle i modern tid, att förändra det rådande systemet inifrån verkar inte gå alls. Låt liberaler leva under ett liberalt system, socialdemokrater under ett socialdemokratiskt, kommunister under ett kommunistiskt, fundamentalistiska muslimer under sharialag och fanatiska rojalister under en riktig monarki.

Läser du denna blogg för första gången tänkte jag här hänvisa till några grungläggande inlägg, först och främst:

Vem är jag? Syftet med bloggen.

Sen vissa längre eller kortare inlägg som förklarar min syn på några stora eller små frågor:

De libertarianska grundprinciperna

Frihetliga begrepp och inriktningar

Statens inblandning i ekonomin i allmänhet

Narkotikapolitik

Immaterialrätt (copyright och patent)

Homoäktenskap

De "svaga" i samhället

Grunden för min libertarianism

Myten om teknologisk utveckling och arbetslöshet

Panarkism:

Extraterritoriell lag

Välfärd och panarkism

När man diskuterar bidrag är det en viktigt sak att komma ihåg, oavsett om du är lika extrem som jag eller om du är för en viss nivå av dem. Säg att staten genom att beskatta befolkningen garanterar en viss inkomst, det funkar inte riktigt så idag då det finns en uppsjö av olika bidragssystem (som ibland lögnaktigt kallas "försäkringar") men effekten blir densamma. Säg att genomsnittsinkomsten är 15 000 kronor efter skatt (ingen aning vad den är egentligen) och staten garanterar alla en inkomst på 8000 kronor. Då jobbar du inte längre för dessa 15 000, utan för mellanskillnaden mellan 8000 och 15 000 (alltså 7000 kronor i månaden) då du skulle fått 8000 ändå. Vad tror du händer om så mycket inkomst garanteras? Fler och fler väljer att sluta jobba naturligtvis, och ju närmare 8000 kronor i månaden du ligger desto mer troligt är det att du hoppar på bidragståget istället. Det hjälper ju inte att de lågavlönade jobben ofta är mindre stimulerande än de med bättre betalt.

Allt detta blir lite mer komplicerat i Sverige idag då vi har sjukpension och socialbidrag och a-kassa (nej, den är inte fristående från staten) och så vidare, det hade varti betydligt enklare och mer ärligt om vi istället hade tagit bort alla dessa bidrag och infört "medborgarlön" som Miljöpartiet vill. Administrationen hade minimerats och folk hade inte blivit lika förvirrade. Samma sak med skatterna, hade all skatt bara dragits på lönen hade det varit ett mer ärligt system. Nu dras en del skatt innan den igen dras från din lön (arbetsgivaravgift) och en hel del dras på allt du köper (moms), till exempel. Problemet om dessa mer ärliga system införts är att folk tydligare hade märkt exakt hur trasigt alltihop är och motståndet hade varit större. Men nu vet ju du hur det ser ut i alla fall.

När jag sitter och lyssnar på diverse skitnödigt politiskt korrekta journalister och politiker på tv slås jag alltid av hur förvirrade de är när det gäller vissa grundläggande begrepp. Ett exempel på detta är hur de använder begreppen "stat" och "samhälle", de verkar i sin totala förvirring och okunskap tro att de betyder samma sak. Inget kunde vara mer fel.

Samhället är en grupp människor med olika sociala relationer, eller något liknande. Det finns säkert många definitioner här. Samhället är vi tillsammans kan man lite flummigt säga. Staten är något helt annat. Staten är en specifik organisation som har monopol på utövandet av våld och beskattning inom ett visst område. Inget annat. man kan inte säga att samhället går in och beskattar för att sedan dela ut pengarna annorstädes. Det är en lögn, det är staten som gör det. Den specifika organisationen som kallar sig för svenska staten.

En gång till: Staten och samhället är inte samma sak. De står tvärtom ofta i motsättning till varandra. Staten parasiterar på samhället. Sluta använda politiskt korrekt newspeak och börja kalla saker för vad de är.

Staten och utbildning då? Är det inte jättebra och viktigt att staten ger alla en utbildning och tjänar dessutom inte alla på det? Ja, för det första så har du inte rätt att med våld tvinga av människor pengar oavsett vad syftet är. Utbildning kan vara jättebra, men bara för att någonting är bra får man inte förgripa sig på andra människor. Sen har vi det här med skolplikten, där staten med hjälp av våld tvingar alla att gå i skolan i nio års tid, ett självklart övergrepp. Det är inte så komplicerat, människors rättigheter går först. Det är oerhört arrogant att påstå att det är rätt att använda våld för att människor annars är för korkade och struntar i att utbilda sig. Det är upp till dessa människor själva.

Till det praktiska då. Det är dags att tala klarspråk om skolan. Skolan är inte ett ställe att utbilda sig, det är tolv års statlig barnpassning (grundskolan plus gymnasiet). Skolan fungerar inte bra, den är ett skämt. Är du begåvad lär du dig inget, har du det svårt får du ingen hjälp och ärligt talat lär du dig ingenting du har användning för i arbetslivet. Jag har inte lär mig något meningsfullt under min utbildning förrän jag började på universitetet. Utan statlig inblandning i utbildningen skulle den vara anpassad till vad som faktiskt behövs. Finns det en efterfrågan på till exempel revisorer eller snickare skulle det inte vara någon fråga om att företag och privatpersoner (som i ett fritt samhälle skulle ha betydligt mer resurser) skulle se till att även de mindre bemedlade skulle ges en möjlighet att utbilda sig. Dessa utbildningar skulle vara meningsfulla och anpassade till vad som fakstiskt behövs. När det är skattepengar som spenderas finns det inga incitament att spendera dem effektivt, som du som läsare av denna blogg förhoppningsvis har insett.

Sen kanske vi skulle få färre människor som tar examen i saker som teoretisk filosofi, men ärligt talat vem bryr sig. Hur många teoretiska filosofer behövs det? De flesta som läser sånt eller som går tolv a-kurser på universitetet för att de inte orkar jobba arbetar inte med det de läst i alla fall. De som verkligen vill läsa dessa, vad vi kan kalla för, lyxämnen och är begåvade skulle utan problem kunna få stipendier för detta då stipendiesystemet skulle vara oerhört mycket större. Sen kan de gå vidare och bli professorer på universiten eller berömda, populära, författare.

Sen har vi fått en rejäl utbildningshysteri i samhället, alla ska gå minst gymnasiet och gärna universitetet också. Skulle utbildningarna bara effektiviseras samtidigt som lassiez faire införs skulle många istället kunna börja jobba tidigare i livet och därmed försörja sig själva och tjäna sina medmänniskor på bästa sätt (genom att delta i den fria marknadsekonomin). Tack vare våra politiker och intresseorganisationer (fackföreningar med flera) har vi inte full sysselsättning och det innebär att de minst eftersökta och produktiva (alltså de utan erfarenhet, de unga) puttas ut från arbetsmarknaden. Då sätts de i skolan istället, tolv eller fler år av statlig barnpassning där de aldrig behöver växa upp, aldrig lära sig ta ansvar och aldrig får försörja sig själva och känna den självreskpekt det ger. Jag tror detta inte bara är dåligt för ekonomin utan för hela samhället, det blir en slags infantilisering. Att inte ta ansvar och att vara barn så länge det går premieras.

Hur mycket effektivare skulle utbildningen kunna vara? Jag kan ta det naturvetenskapliga basåret som exempel, något jag själv gick. Jag lärde mig allt betydelsefullt från gymnasiets naturlinje på ett år, allt som behövdes för att ha alla förutsättningar att plugga naturvetenskap på universitetet. Jag vågar till och med påstå att vi som gick basåret hade något bättre förutsättningar än de som gick natur på gymnasiet. Jag upplevde lärarna på basåret som oerhört mycket mer kompetenta än gymnasielärarna, i snitt. Att alla som gick basåret var där för att de ville gå det och inte för att de inte hade något annat att göra än att gå på gymnasiet hjälpte också. Det var inte barnpassning, det var en utbildning man hade försökt göra så effektiv man kunde. Jag förställer mig att en del KY-utbildningar också fungerar såhär, nära samarbete med aktuella branscher och inget trams. Effektiv utbildning inriktat på att man ska lära sig något meningsfullt man har användning av.

Sluta med utbildningshysterin, alla behöver inte plugga i femton år. Låt den fria marknadsekonomin skapa full sysselsättning så kan alla som vill börja jobba tidigare istället. De som är intresserade och har begåvning för det kommer alltid att ha möjlighet att plugga vidare, förutsatt att det är något meningsfullt de vill studera. Dessutom, vad tror ni händer när alla tvingas gå i en skola som finansieras och utformas  av en specifik organisation? Kommer denna organisation utforma utbildningarna till sin egen fördel kanske? Tänk efter, jag vet att jag blev matad med en hel del socialistpropaganda under min skoltid. Rövarbaroner hit och "de rikare blir rikare och de fattigare fattigare" dit.

Det blev inget inlägg igår, jag kände mig väldigt oinspirerad av någon anledning. Nu hinner jag inte skriva något eftersom jag måste åka till en föreläsning snart, men ikväll kommer jag skriva ett inlägg om utbildning och skola.

Kommer ett längre inlägg imorgon tror jag, tills dess kan ni nöja er med ett boktips. Läs eller lyssna på Murray Rothbards For A New Liberty: A Libertarian Manifesto (gratis på mises.prg). Det är en slags introduktion till libertarianismen skriven av den främste libertarianska tänkaren genom tiderna, Murray Rothbard. Han skriver bra också.